Jag såg The Hobbit, och grät. Jag grät så otroligt mycket, det slutade jag inte med under hela eftertexten och jag tror jag grät i ungefär 10 min efter filmen med. Det var så otroligt jävla vacker. Så fantastiskt, magnifikt, otroligt jävla vackert så det fanns inget att göra annat än att gråta. Av ren lycka över att det kan vara så vackert med någonting, må vara datoranimerat till viss del. Jag låtsas att det är sant bara, för det är ju vackert ändå!
Det är kul med livet nu, till och från, men ändå. Har många nya, många från förr som blivit som nya. Många speciella som bara lyser och hjälper och bär och stärker och är fucking fantastiska. Det går inte att förstå hur fantastiska folk kan vara. Men det går att ta vara på. Och jag har aldrig tidigare insett lika mycket att man faktiskt måste älska sig själv först. Man måste bara det.
Vintern är här, men inte vinterdepressionen. Den som brukar vara helt obligatorisk! Jag går runt och är sådär töntigt lycklig hela tiden, över precis allt. Gör konstiga saker som att sova över hos folk på veckodagar och ha efterfest på onsdagskvällar. Bästa jag gjort!
Den här sommaren kommer att bli jättebra, men jag har inte bråttom dit! Och det ska ni veta, det är jävulskt ovanligt.
Jag hatar att lyckan, när den infinner sig, verkligen är temporär. Även om du är lycklig över ditt liv som det är just nu så krävs det inte mycket för att du ska se på hela situationen i ett helt annat ljus. Då kan samma saker som gjort att du känt dig så stark, älskad, meningsfull, vuxen, kännas så meningslösa, och då är det förstört. Det är väldigt svårt att ta sig tillbaka ifrån, att börja se på samma saker som nyss blivit så små som stora och viktiga igen. Makten de hade att blåsa bort både rädsla och ledsamhet har de inte längre, inte alls på samma vis i alla fall. Det hatar jag.
