Jag har kommit under fund med en sak: Jag saknar kärleken. Jag är kär i den och förälskad i den. Jag ger mig själv falska förälskelser för att jag vill känna känslan av en kyss igen, en riktigt kram. För att få känna någons arm på min rygg, någon som gillar mig. Jag vill kunna tolka folks rörelser som att det menar någonting, och att det sen faktiskt ska betyda någonting.
Jag såg på Across the universe ikväll. I en scen står Jude framför Lucy och sätter händerna på sidorna av hennes huvud och kysser henne. Jag dog. Det pirrar i min mage bara jag tänker på det. Känslan är lite konstig. Obehaglig. Sorglig eftersom att jag vet att det är en längtan jag kommer måsta känna väldigt länge. Jag vill inte vara ensam. Att kyssas och kramas är det bästa jag vet och nu är det precis det jag aldrig får göra. Det känns lika hemskt som att inte få äta.