Att sitta på Midgård med mitt Roxy linne, med Salems autograf, med Coldplay i öronen är lugn.
Är lycka för stunden.
Åtminstonde sinnesro för ett kort tag.
Jag saknar tiden jag haft.
Liven jag levt.
Jag gillar Leilas sätt att se på tiden, som att man lever flera liv per liv.
För det är ju så det känns.
Man träffar nya människor och förlorar de gamla.
Man blir en ny person.
Man får ett helt nytt liv.
Då ingenting är likadant längre.
Då har man ett helt nytt liv.

Jag saknar mitt gamla liv, det var fint.
Fullt av lycka.
Fullt av umgänge och filmkvällar.
Filmkvällar där vi alltid såg V for Vendetta.
Då vi alltid var i Elmers källare.
Då vi alltid var glada.
Jag saknar att ha det att förlita mig på.
Att ha en lycka som grund.
Nu är allt så svårt.
Det finns inget som är säkert längre.
Känns som att allt kan försvinna.
Som att vem som helst kan komma och ta det ifrån mig.
Ibland ingen alls.
Som att det skulle kunna försvinna helt utan anledning.
Det skulle bara inte vara meningen att jag skulle få ha det.

Osäkerhet.
Att vara osäker
Att vara olycklig
Att vara nedstämd
Att leka glad
Att le med gråta inombords
Det är mitt liv
Att vara Coco på utsidan
Att vara Cornelia på insidan
Att bara låta vissa lära känna Cornelia
Att visa de flesta Coco
Att veta att den enda som känner Cornelia är du
Och att veta att du inte vill känna Cornelia
Du vill känna Coco

Your words get me better than I get myself
Your tunes heal me better than time ever could
And I isolate
And I regret
And I live in the past
Don't you know that everyone knows
That if I ever loved you it never goes back