Ibland skrämmer livet mig. Det skrämmer mig för att jag inte har någon aning vad som kommer att hända. Jag vet vad jag tror kommer hända men inte vad som kommer få hända, om ni förstår? Det skrämmer mig när mitt hjärta gör ont när jag bara går, alltså helt utan anledning. Det skrämmer mig lite mer att jag inte blir så rädd. Jag blir rädd först men sedan fylls jag mest av en accepterande känsla. Tanken som dyker upp är att jag funderar på vart det är meningen att jag ska hamna här näst. Och sen tänker jag lite på vilka som kommer bry sig att jag är borta. Vilka som kommer sakna mig.
Det skrämmer mig att jag kan sitta och lyssna på The Wombats, det som påminner mig mest om Elmer av allt utom att träffa honom, utan att bryta ihop. Jag är så ledsen att jag inte ens orkar tycka synd om mig själv.
Jag är less som fan. På allt. Jag vill mest slå någon i ansiktet och sen sova tre dagar i streck. Jag gör ändå inget på dagarna.