Cornelia Andersson

De enda ögonen med kärlek

Hela mitt liv har jag väntat på att bli räddad. Jag har gått runt och varit någon annan än den jag egentligen är, den Erik du känner. Det är därför jag älskar dig som jag gör det här, för att du räddade mig. Du räddade mig och nu ska jag rädda dig. Jag ska rädda dig från att vänta på mig varje dag, jag ska rädda dig från att vara sorgsen.

Snön flyger, krockar in i allas ansikten och alla kisar ogillande mot den vackra flygande snön. Hon ser kyla överallt utom i Eriks ögon. Han har de enda ögonen med hopp, de enda ögonen med glädje och de enda som inte ser på henne som ful, vilsen och utanför. Hon tycker att han har de enda ögonen med kärlek.

Dit tänker hon ofta tillbaka, till hur de båda var när de möttes för första gången. Hon var blyg och rädd och han var utåtriktad och högljudd. Men de båda ändrades, båda tog delar av varandra och gjorde så att de blev precis likadana. Han blev lika blyg som hon, lika instängd i bara de två. Det var nog problemet, de var för isolerade. Förhållandet var hela deras värld, det var därför det slutade som det gjorde.

”Det här kommer aldrig att hålla, ni får inte. Jag kommer att se till att ni lägger ner det här tramset och det snart.” Så brukade han säga till mig. Jag antar att det var varningar, att jag borde ha förstått det, men det är klart att jag inte gjorde, inte förrän nu.

-         Han är borta, du måste inse det. Han kommer inte tillbaka, hur länge du än väntar.

-         Men mamma, klagade hon, måste du säga sådär? Det skadar väl inte att jag väntar, om jag gör allt jag måste göra också?

Hålla minen, det kunde hon. Att prata glatt och le även fast hon var helt uppriven inombords var ingen som helst konst, bara hon fick tillfällen då hon kunde vara ensam. Hon var helt tom inombords, som ett skal, men vad skulle hon göra? Hennes pojkvän var försvunnen sen nästan ett år nu, ingen hade sett honom någonstans. Han var ju hennes liv, han var hennes värld. Han var sjutton år, hon bara fjorton, och ingen tyckte att det var rätt. Alla tyckte att det var äckligt, otänkbart och hemskt. De har aldrig träffat Erik tänkte hon. De har aldrig träffat hennes långa mörkhyade gud till pojkvän, som hon älskar med hela sitt hjärta och som nu är borta.

Deras föräldrar gjorde allt i sin makt för att de inte skulle ses, de tyckte att det var förskräckligt fel och de brydde sig inte om att det var äkta kärlek. Hennes föräldrar såg på Erik som en pedofil och Eriks pappa gillar inte vita. Han är en väldigt argsint man, orimlig och bestämd.

Gråt inte är du snäll, du vet att jag hatar när du gråter. Jag förstår om du vill gråta, för att jag är borta, men gråt inte för mycket. Jag är ledsen att jag orsakat dig så mycket smärta, jag inser att det var väldigt själviskt av mig. Men ändå ber jag dig att inte vara arg på mig, ändå ber jag dig att försöka förlåta mig och veta hur mycket jag älskar dig. Jag valde inte det här, pappa valde det åt mig. Han anser inte att vita är bra nog för mig, att de är värda mig. Han brydde sig inte om att det var kärlek, han var förblindad av rashat. Det är något jag aldrig kommer att förlåta honom för.

-         Erik, jag vill inte förlora dig. Jag vill att du alltid ska vara här. Hos mig alltså, att du ska vara bara min hela tiden.

-         För alltid, Natalie, det lovar jag. Så länge jag lever är jag din och så länge jag är din lever jag.

Den konversationen spelade hon ofta upp i sitt huvud, hur han hade lovat att alltid finnas där. Hur kan man lova något sådant? Hon förstod det aldrig, men hon såg det på honom att han menade det.

Jag har ett nytt liv nu, det är jag tvingad till. Jag har inget att säga till om längre, och om jag försöker säga emot kommer jag att dö. Minns du krysset? Det är pappas fel. Allt är pappas fel.

De brukade ligga i samma säng. Det spelade ingen roll hur gammal han var, hon var kär. Och de låg ofta i samma säng. Hon brukade peta på hans nacke, på hans ärr. Varför han fått ärret ville han aldrig berätta, han skämdes väl brukade hon tänka. Det var format som ett kryss. Ett ojämnt kryss mitt på nacken.

Ibland gick hon omkring i hans hus, fast bara om ingen var hemma. Hon vandrade runt i hans rum och rotade i alla lådor, och han bara låg där och tittade på henne. Hur hennes bleka fingrar drog längs det dammiga skrivbordet och hur hennes bleka avklädda ben gick omkring på hans smutsiga golv. En gång hittade hon ett brev på hans skrivbord, ett kort brev skrivet med kursiva bokstäver med en röd penna. Hon började läsa, men då sprang han snabbt dit och drog det ur hennes hand. Det är mitt sa han, mitt egna. Än så länge får bara jag läsa det. Inget mer sa han om det, någonsin.

Du är den enda jag älskar, du är den enda i mitt liv som är värd någonting. Du är i mina drömmar men du är inte i min verklighet. Det önskar jag att du vore, med hela mitt hjärta. Men det kommer du aldrig att vara, aldrig mer. Det är sanningen och jag vill inte leva i den sanningen. Så därför har jag skrivit mitt adjö.

Nu är det snö ute. Kallt, kyligt och ledsamt, allt är täckt av ett tjockt vitt täcke av sorg. Hon funderade över hur sommaren varit och mindes resan till Göteborg. Hur hon förklarat att hon skulle åka bort från Skellefteå på sommarlovet, hon kunde fortfarande se hans min. Hon hade väntat sig att han skulle böna och be henne att stanna kvar, bli helt tom och förstörd, men istället log han samma luriga leende som han alltid gjorde. Han förklarade att det skulle han med. Han skulle med vad som än krävdes, för han älskade henne. Det visste hon, det hade han sagt redan första gången de möttes. Men hur skulle han kunna följa med henne dit? Hon skulle resa med sin familj och hans pappa skulle aldrig tillåta det.

Dagen för avresa. Hon gick ett extra varv i huset för att kolla så att hon inte glömt något och märkte ett brev på köksbordet. Ett vitt, helt vanligt brev som hon inte ägnade mer tanke åt. Hon gick ut ur huset och resan började.

Erik skulle ta ett senare tåg, han hade ljugit ihop en historia om att han hade en ny tjej i Göteborg som han sagt till sin pappa. Natalie förstod aldrig hur, men han fick tillåtelse att åka. På så sätt sågs de varje dag i Göteborg. Natalie hade övertalat sina föräldrar att få ett eget rum, som Erik också sov i varje natt. Fortfarande minns hon det sista han sa till henne innan morgonen för hemresa: Att han alltid kunde se hennes ansikte framför sig när han blundade. Hon var hans drömmar och hon var hans verklighet. Han sa att om han skulle dö någon gång i sitt liv skulle det vara nu, när han var som lyckligast.

Det finns ingen att vänta på längre, jag är redan borta. Den Erik du kände är försvunnen och den Erik jag är nu kommer inte att finnas längre efter inatt. Jag kan inte göra annat än att hoppas att du kan fortsätta utan mig. Jag önskar att du kan finna kärlek igen, jag önskar att du kan finna dig själv igen. Jag kan inte komma på en människa på jorden som inte skulle älska den Natalie jag kände. Den vackra, bleka, omtänksamma och mjuka Natalie som älskade mig. Om det finns en sak jag får be dig, en sista sak, är det att du letar efter kärlek. Att du letar efter det liv som vi hade, för det förtjänar du.

Jag älskar dig, det har jag alltid gjort och kommer att göra för alltid, och vi ses i himlen.

Borta. Vad det egentligen betyder vet hon inte. Han är borta ur hennes liv, men han finns ju kvar någonstans. Så egentligen är han bara försvunnen. Bortsprungen, fast han kommer aldrig mer tillbaka. Hon visste att han var död nu, hon visste det redan innan hon läst i tidningen att han tagit sitt liv. Hon hade anat det redan innan hon läst brevet. Hon kom ihåg hur han sagt att han är hennes så länge han lever och att han lever så länge han är hennes. Och det är han inte, så hon visste det redan innan.