Cornelia Andersson

SV: Jo det hör ju till den norm vi har i samhället för hur kärlek ska gå till. Enligt mig är den helt ute och cyklar.

Jojag har varit precis sådan,i över ett år nästan två. Jag ville planera framtiden och det var klart som fan att vi alltid skulle vara tillsammans tänkte jag. Men han öppnade mina ögon när han sa "Vi kanske inte ens är tillsammans när vi gått ut gymnasiet." Det var det han ville planera in. Det enda jag kunnat lätta upp det hela med är kunskapen om hur olika vi blivit. Det är just därför jag tycker att det är en dum dröm att tro att man ska vara tillsammans hela livet när man är ungdom. För det blir aldrig så. Och det är inte individernas fel att de tror detutan det beror på den dumma norm och dröm vi blivit matade med.

Jag tror på själsfränder, jag tror på att det kan finnas en helt och hållet rätt för en och det är klart att jag skulle vilja tro att man är tillsammans med den rätta hela livet. Dock tror jag inte på att man är samma person hela livet. Jag är inte ens samma som jag var två år sedan, knappt samma jag var för ett år sedan. Därför tror jag att man har själsfränder för tiden, inte för livet. För perioder, tills man växer ifrån varandra. Det är orättvist att mänskligheten ska leva med en ouppnåelig dröm som mål, och känna att livet inte är fulländat om det inte bli som i den drömmen. Taskigt.