Jag såg The Hobbit, och grät. Jag grät så otroligt mycket, det slutade jag inte med under hela eftertexten och jag tror jag grät i ungefär 10 min efter filmen med. Det var så otroligt jävla vacker. Så fantastiskt, magnifikt, otroligt jävla vackert så det fanns inget att göra annat än att gråta. Av ren lycka över att det kan vara så vackert med någonting, må vara datoranimerat till viss del. Jag låtsas att det är sant bara, för det är ju vackert ändå!

Det är kul med livet nu, till och från, men ändå. Har många nya, många från förr som blivit som nya. Många speciella som bara lyser och hjälper och bär och stärker och är fucking fantastiska. Det går inte att förstå hur fantastiska folk kan vara. Men det går att ta vara på. Och jag har aldrig tidigare insett lika mycket att man faktiskt måste älska sig själv först. Man måste bara det.