Utdrag ur min personliga blogg
Kategori: Foton
Vet ej varför men ah
"Känt på känslan, den starkaste känslan, som försvunnit lite nu. Jag har ingen aning vad som ersatt den, eller den kanske bara vittrat bort utan ersättare. Men det hoppas jag inte. Alltid någon som rynkar ögonbrynen. De rynkorna säger mycket. För mig specifikt är det trygghet, konstnärlighet, grubblande. Något i rösten kan berätta var någon varit. Och naturen gör något med en.
Jag vill öpnnas av naturen. Jag vill ägna mig åt konsten. Jag vill springa i skogar, skrika på höga klippor, blicka ut över dalar och miljoner röda trädtoppar. Jag vill se valar hoppa i vattnet, jag vill bada där det är så kallt att jag inte kan andas, så djupt att jag inte vågar titta ner för då känns det som att jag ska få slut på luft och falla ner i djupet som en tung sten. Jag vill se tom luft, krispig och ren, som känns mer som ett vatten man kan simma i. Jag vill flyga. Det skulle jag inte klara av på grund av rädsla, eller så skulle rädslan göra att det blev mycket mäktigare att faktiskt göra det. Rädsla och nervositet, men att göra det ändå. Det har jag inte provat så många gånger i mitt liv. Men det är underbart. Det är verkligen sant som de säger att man växer av att göra det man aldrig trodde att man kunde. Vi skulle bli förvånade över hur lite saker det är vi faktiskt inte kan göra. Vi kan det mesta. Rent fysiskt. Och fastän det psykiska inte alls är oviktigt sätter det nog väldigt många onödiga stopp för oss. Lite självgohet, självförtroende, självkänsla såklart men en positiv självbild tror jag inte kan skada någon.
Jag såg Petra Mede på tv, och hon pratade om hur hon vill ta mycket plats och har bra självförtroende. Tror jämnt att folk är kära i henne och liknande. Först tänkte jag väl att det var lite fult, svensk som jag är. Men jag kunde se i hennes ögon att hon såg lugn ut. Det avundas jag. Det såg underbart ut. Hon var säker, trygg med sig själv. En väldigt bra sak, dig själv är faktiskt den enda person du verkligen behöver kunna älska och lita på. Den enda människan du vet att du alltid kan lita på. Den andan tror jag att vi behöver mer av, vi som saknar den. Hybris och gudkomplex och liknande kan väl vara illa, och irriterande, men jag tror personligen att det är tusen resor värre att hata sig själv. Och jag vet att alla gör det i tonåren, åtminstone de flesta, men det är nog en väldigt bra sak att man växer upp också. Det händer dock verkligen inte när man är arton. Aldrig i livet. Jag undrar när det ska hända egentligen.
Jag kan inte släppa känslan av att något håller på att hända. För det känns till stor del som att jag ska få det att hända. En fantastisk känsla. Att inte behöva sitta och vänta, önska, hoppas. Man blir så liten och värdelös i sitt eget huvud när man inte ger sig själv makt över situationen. När det gäller andra människors känslor och mina har jag haft för vana att ta det i egna händer rätt ofta. Väldigt dumt. Deras känslor är inte alls något jag kan styra.
Jag är rastlös och exalterad. Jag har en otrolig stark känsla av att jag är på väg att hitta mig själv. Mitt ursprung, mitt hjärta, min person, min kropp, mina egna tankar, mina egna estetiska uttryck, mitt eget liv. Och jag längtar något otroligt."
