Cornelia Andersson

Fick ett tips av Marc när jag skulle upp dit. "Njut av äktheten". Tyckte om det smsa så mycket så nu har jag det sparat i mobilen. Satt bara och läste det om och om igen och smakade på ordet. Äktheten. Det var prick på, precis så som jag kände då. När jag satt vid Maja och Tooleies matbord och käkade älgfärs-risotto med massa mums, efter att ha hängt med och vaccinerat tre så alaskan huskie-valpar. Jag kände av äktheten och njöt. Åh, så jag njöt. Herre gud, varenda millimeter av mig vill bara tillbaka för var sekund som går känns det som att någon tagit ifrån mig något otroligt grundläggande och viktigt. Som min musikalitet eller mitt skratt. Jag tror att det känns som att någon tagit min frihet. När jag är i fjällen kan jag se flera mil åt varje håll. Mitt hjärta öppnas lite mer för var spegelblank sjö jag ser, var moln som blir undanskuffat av en gigantisk fjälltopp, var ylande från en rastlös draghund. När jag är där är jag visserligen lika liten i världen, eller lika stor, men det känns som att naturens överdådighet matchar mina innersta förväntninga och drömmar, storleken av mitt hjärta, mitt hopp. När jag är i Umeå, även om jag är i skogen eller uppe på ett berg, finns inte alls samma känsla av oslagbarhet runtom mig. Jag kan känna mig lika stark, lika fantastisk, lika snabb. Men det hjälper inte när jag inte får känslan av att om jag och naturen sprang hand i hand skulle vi hinna till slutet på universum på en sekund. Jag har ingen koppling till naturen i Umeå, och det tar min frihet. Det är den utmattande, inspirationsdödande, eldsläckande och förargande känslan av klaustrofobi som stoppar mig. Och den finns aldrig till fjälls. 

 

Så tack Nanny-Maja och Tooleie Meina, för att jag fick vara i Umnäs med er! Jag har aldrig känt mig mer som att jag varit i fjällen med några som är lika imponerade av och ödmjuka inför fjällen som jag, som också samtidigt får en sådan otrolig kraft av att existera där. Det var alldeles, alldeles underbart! 

PUSS!